Ute på vägarna i Heart of Lapland av Håkan Stenlund

Det finns många sätt att uppleva Heart of Lapland. Packa badbyxorna,

ta med solglasögonen och tanka bilen. Landskapet och dess vägar låter

dig ta del av matkultur och vackra platser.

Vägen från Seskarö in till fastlandet, eller tvärtom, kallas ibland för ett ”norrländskt Key West”. För vägen påminner lite om den klassiska vägen mellan öarna i Florida. Men vi ska inte överdriva och vägen till Seskarö är egentligen värd sitt eget namn. Jag kör den en dag i juli efter att jag varit ute vid havsbadet, njutit av havet, solen och en glass. Det är ju ändå sommar.

Kvällens mål är Haparanda, stadshotellet där har alltid lockat på något vis. Som ett konstigt minne av när Haparanda var i mitten av världens politik. Den 17:e april 1917 for Lenin förbi här. Han stannade inte på stadshotellet men han passerade Haparanda innan han for hem och startade revolution.

För hundra år sedan var Torneälven gränsen mellan Tsarens Ryssland och västvärlden. I en artikel från The Times sägs att ungefär 200 av Haparandas 600 innevånare var anställda spioner på den tiden. En salig blandning. Smältdegel för världens storpolitik och vilda västern på en och samma gång.

Jag äter en grillad entrecote på hotellets veranda. Varför krångla till det. Sommarkvällen är varm och fin och efter middagen tar jag en promenad över Torneälven till Finland. Jag har kyrktornet som landmärke. Väl i Tornio har jag tappat en timme. Det påminner om att man här –

på det som ofta kallas världens fredligaste gräns - kan fira nyår ordentligt varje år. Det är bara börja i Finland och sedan knalla över bron till Haparanda och fira en gång till. Men jag har inga sådana ambitioner. Jag ska köra vidare i morgon. Jag går tillbaka över bron och tjänar en timmes nattsömn.

En road trip är egentligen inget som ska planeras. Har du ett bestämt mål så är det knappast en roadtrip, då är det bara en resa från a till b. I morgon får vi se var vägen tar mig.

Kukkolaforsens sikhåvning och bastumuseum, samt närliggande Hulkoffgården är perfekta för en liten dagsutflykt från Arthotel i Risudden. Framtidens förhoppning är ju att Konsthall Tornedalen snart ska stå klar här som en attraktion i världsklass. I bilen hinner jag också förbi Armasjärvi, sjön som för historieintresserade bär på en tragisk story om unga människors död under 2:a världskriget. Därifrån kör jag åter till Luppiobergets café. Det är skönt att få tanka upp med lite energi. Men egentligen har jag inte mycket annan lust än att bara fara omkring.

Det är svårt att veta vad som gör en plats så speciell. Svänger du in hos Johan Stenevad på Lapland Guesthouse i Kangosfors kan det ju vara känslan av att allting är annorlunda, att inte ett enda rum är det andra likt, som får dig att känna att något är speciellt. Att allt i hela värdshuset också är till salu är ju lite eljest. Men å andra sidan om du fortsätter rakt fram, fyra kilometer bortom skylten som deklarerar att ”Här slutar allmän väg” och hamnar i Särkimukka på Pinetree lodge, ett hotellkomplex med 60 rum, i en by där det bor fler draghundar än människor, ett hotell med tre egna ölsorter, kan det ju också kännas speciellt. På vägen hit till Kangosfors hann jag också stanna till vid nyöppnade Kattilakoski. Och där är förstås läget och skönheten vid älven det mest centrala.

I morgon ska jag dra ner efter Tärendöälven, en av Sveriges två bifurkationer. Beroende på när jag kommer mig iväg hoppas jag landa i Jockfall kring lunch. Jag har alltid varit svag för deras ”Jockfallare”, en bättre sortens macka som kommer antingen med renskav eller stekt lax. Men

eftersom en road trip inte har någon färdig plan så får vi se.

Tids nog kommer jag ju någonstans. Och vem vet. Kanske hittar jag något annat gott längs vägen. Eller en badplats.