Ute på vägarna i Heart of Lapland av Håkan Stenlund

Det finns många sätt att uppleva Heart of Lapland. Packa badbyxorna,

ta med solglasögonen och tanka bilen. Landskapet och dess vägar låter

dig ta del av matkultur och vackra platser.

Vägen från Seskarö in till fast-

landet, eller tvärtom, kallas ibland för ett ”norrländskt Key West”.

För vägen påminner lite

om den klassiska vägen mellan

öarna i Florida. Men vi ska inte

överdriva och vägen till Seskarö

är egentligen värd sitt eget

namn. Jag kör den en dag i juli

efter att jag varit ute vid havs-

badet, njutit av havet, solen och

en glass. Det är ju ändå sommar.

Kvällens mål är Haparanda,

stadshotellet där har alltid

lockat på något vis. Som ett

konstigt minne av när Hapar-

anda var i mitten av världens

politik. Den 17:e april 1917 for

Lenin förbi här. Han stannade

inte på stadshotellet men han

passerade Haparanda innan han

for hem och startade revolution.

För hundra år sedan var Torne-

älven gränsen mellan Tsarens

Ryssland och västvärlden. I en

artikel från The Times sägs att

ungefär 200 av Haparandas 600

innevånare var anställda spioner

på den tiden. En salig blandning.

Smältdegel för världens stor-

politik och vilda västern på en och

samma gång.

Jag äter en grillad entrecote

på hotellets veranda. Varför

krångla till det. Sommarkvällen

är varm och fin och efter mid-

dagen tar jag en promenad över

Torneälven till Finland. Jag har

kyrktornet som landmärke. Väl i

Tornio har jag tappat en timme.

Det påminner om att man här –

på det som ofta kallas världens

fredligaste gräns - kan fira nyår

ordentligt varje år. Det är bara

börja i Finland och sedan knalla

över bron till Haparanda och fira

en gång till. Men jag har inga

sådana ambitioner. Jag ska köra

vidare i morgon. Jag går tillbaka

över bron och tjänar en timmes

nattsömn.

En road trip är egentligen inget

som ska planeras. Har du ett

bestämt mål så är det knappast

en roadtrip, då är det bara en

resa från a till b. I morgon får vi

se var vägen tar mig.

Kukkolaforsens sikhåvning

och bastumuseum, samt när-

liggande Hulkoffgården är per-

fekta för en liten dags-

utflykt från Arthotel i Risudden.

Framtidens förhoppning är ju att Konsthall Tornedalen snart

ska stå klar här som en attraktion

i världsklass. I bilen hinner jag

också förbi Armasjärvi, sjön som för

historie– intresserade bär på en tra-

gisk story om unga människors död

under 2:a världskriget. Därifrån kör

jag åter till Luppiobergets café. Det är

skönt att få tanka upp med lite energi.

Men egentligen har jag inte mycket

annan lust än att bara fara omkring.

Det är svårt att veta vad som

gör en plats så speciell. Svänger du

in hos Johan Stenevad på Lapland

Guesthouse i Kangosfors kan det ju

vara känslan av att allting är

annorlunda, att inte ett enda rum

är det andra likt, som får dig att

känna att något är speciellt. Att

allt i hela värdshuset också är till

salu är ju lite eljest. Men å andra

sidan om du fortsätter rakt fram,

fyra kilometer bortom skylten som

deklarerar att ”Här slutar allmän

väg” och hamnar i Särkimukka på

Pinetree lodge, ett hotellkomplex

med 60 rum, i en by där det bor

fler draghundar än människor, ett

hotell med tre egna ölsorter, kan

det ju också kännas speciellt. På

vägen hit till Kangosfors hann jag

också stanna till vid nyöppnade

Kattilakoski. Och där är förstås

läget och skönheten vid älven det

mest centrala.

I morgon ska jag dra ner efter

Tärendöälven, en av Sveriges två

bifurkationer. Beroende på när

jag kommer mig iväg hoppas jag

landa i Jockfall kring lunch. Jag

har alltid varit svag för deras

”Jockfallare”, en bättre sortens

macka som kommer antingen

med renskav eller stekt lax. Men

eftersom en road trip inte har

någon färdig plan så får vi se.

Tids nog kommer jag ju nå-

gonstans. Och vem vet. Kanske

hittar jag något annat gott längs

vägen. Eller en badplats.